Intervju med ett familjehem – Camilla och Per-Olof

Här kan du läsa om Camilla Ihalainen, Per-Olof Svensson och deras tre barn som är familjehem åt sjuåriga William.

Foto: Magnus Wahman

Positivt med ny familjemedlem

– Det är väldigt positivt att få en familjemedlem till för ett tag, säger Per-Olof.

Camilla och Per-Olof är vana att ha inneboende ända sedan studenttiden i Lund.

– Det kunde vara någon kursare utan bostad eller någon som letade bostad som bodde hos oss ett tag. För sex-sju år sedan var vi veckohemsföräldrar åt gymnasielever på Riksgymnasiet för döva och hörselskadade i Örebro.

Familjen, med barnen Melinda, Lukas och Linnea, bor i en sexrummare i centrala Örebro. När de insåg att de bara använde fem av rummen började de fundera vad de skulle göra med det sjätte. En syateljé? Musikrum? Något helt annat?

– Vi kom fram till att vi ville göra skillnad för en annan människa. Det ledde till att vi ansökte om att bli familjehem, förklarar Per-Olof.

Processen gick snabbt och sedan mars 2012 är de familjehem åt William, som var fem när han kom till familjen. Melinda, 12 år, tycker det har varit roligt att få en lillebror.

– Det är bra att ha någon att pyssla med. Jag gilla att pyssla, och ibland har vi pysselverkstad i mitt rum, säger hon där hon sitter uppkrupen på en av köksbänkarna.

William har haft en instabil uppväxt och hans mamma kan just nu inte ta hand om honom på ett tryggt sätt, men William träffar sin mamma varannan vecka.

– Mamman är fantastisk att samarbeta med och inser att William har det bättre här. Alla har inte den insikten, konstaterar Per-Olof.

Hur går det till att bli familjehem?

– Man ansöker, får information om vad det innebär och genomgår tre intervjuer. Socialtjänsten gör hembesök, man diskuterar om barnet har särskilda behov och tar
upp frågor som om barnet passar ihop med syskon eller inte, säger Per-Olof.

Matchningen mellan familj och barn är en viktig del av processen. Den måste bli rätt och kan därför ta lång tid. Men för familjen Ihalainen-Svensson gick det snabbt. Och nu bor William där, som vilket barn som helst.

Målet är att barnet på sikt ska flytta tillbaka till sina biologiska föräldrar, i det här fallet mamman.

– Det är det som är svårast, att behandla ett barn som sitt eget när man vet att det kan försvinna. Vi människor är bra på att tänka i problem, men man måste lägga
undan de tankarna och tänka att William är här och han är vårt barn. Nu.

Fotnot: Texten har tidigare publicerats i ÖBO:s tidning Boinsikt. William heter egentligen något annat. Av integritetsskäl har vi gett honom ett annat namn i artikeln.

Senast uppdaterad:

Publicerad: