Bokblogg: Våga se signaler på sexuella övergrepp – vägledning och främjande integritetsarbete

Bok på ett skrivbord

Vill du få en helhetsbild av hur förskolan kan utforma verksamheten så att den blir trygg för alla barn och där barnens integritet prioriteras? Då är det här boken för dig! Mia Lingåker arbetar som förskollärare och utvecklingsledare på en förskola i Örebro. Hon har föreläst och varit delaktig i att ta fram riktlinjer för att stärka barns integritet (som många förskolor i Örebro arbetar efter). Startskottet för Lingåkers engagemang var författaren Elaine Eksvärds berättelse om hur hon som liten blev sexuellt utnyttjad av sin far och hur samhället svek genom att inte reagera på de signaler som hon sände ut.

Den första delen av boken fokuserar på fakta om sexuella övergrepp och vilka signaler som förskolepersonal behöver känna till. Precis som titeln avslöjar så handlar det om att se och tolka signaler som skulle kunna tyda på att barnet är utsatt. Den andra delen av boken beskriver hur det förebyggande och främjande arbetet med att stärka barns integritet kan bedrivas. Det handlar framförallt om att ge barnen tillgång till olika verktyg för att skydda deras integritet och stärka deras självkänsla.

I boken får vi en tydlig beskrivning av hur vi bör agera om vi får reda på att ett barn har blivit utsatt för övergrepp. Vi får veta hur vi ska bemöta barnet och dess vårdnadshavare. Även hur en anmälan går till och vad som händer efteråt. Lingåker betonar att förskolepersonal är skyldiga enligt lag att anmäla vid misstanke om övergrepp. Vi ska inte låta rädslan hindra oss.

Vi anmäler inte en vuxen, vi skyddar ett barn (s. 84)

För att kunna se avvikelser i ett barns beteende behövs kunskap. Lingåker skriver att kunskapen ofta är liten och osäkerheten stor bland förskolepersonal om hur barns sexualitet utvecklas och uttrycks. När det gäller barns sexualitet så är det naturligt att vara nyfiken på och intresserad av att utforska sin kropp.

Hos vuxna förknippas ofta sexualitet med lust och attraktion medan barns sexualitet handlar mer om nyfikenhet på och upptäckande av den egna och andras kroppar
(s. 13)

I boken får vi möta RFSU:s uppdelning av olika sexuella beteenden, från förväntade/naturliga beteenden till sådana som inte är acceptabla. Men - en avvikelse i beteende behöver inte betyda att ett övergrepp har skett. Det kan lika gärna vara ett ”normalt” uttryck för barnens sexualitet. Svårt? Mycket! Lägg då till att det är ovanligt att barnet berättar om övergrepp samt att det sällan finns fysiska spår på barnets kropp. Om misstanken är svag så råds vi att ta hjälp av kollegor, förskolechef, specialpedagog, psykolog och socialtjänst. Även om vi tycker att många pusselbitar saknas kan det trots allt finns tillräckligt många för att göra en anmälan.

I det förebyggande arbetet är det viktigt att barnen tidigt får prata om sin kropp och att det är de som äger rätten att bestämma över den. Andra måste respektera ”kroppsgränserna” och orden ”nej” och ”stopp”. Samtalen kan gärna beröra att även vuxna kan ljuga och att det är okej att kontrollera en lögn. Det är även bra om barnen vet skillnaden på bra och dåliga hemlisar och att dåliga hemlisar får avslöjas. Det finns en mängd praktiska övningar att göra med barnen och Lingåker lämnar även litteraturtips.

Lingåker tar även upp hur ämnet lyfts i förskolans styrdokument. Skollagen, läroplanen och FN:s konvention om barnens rättigheter tar på olika sätt upp vikten av trygghet för barnets utveckling. I skollagen går det att hitta stöd för att utarbeta riktlinjer för att arbeta med barns integritet. Att ge barnen inflytande över omsorgssituationer, såsom blöjbyten och toalettbesök, kan kopplas till kapitlet om inflytande i läroplanen. Jag hoppas att alla förskolor har en integritetspolicy med tydliga rutiner för att värna om barnens integritet, något som känns som en självklarhet idag. Om förskolan saknar riktlinjer för integritet så finns det mycket att hämta i Lingåkers bok. Precis som andra planer och dokument är det viktigt att även denna policy systematiskt utvärderas, revideras och på så sätt förbättra riktlinjerna och säkra verksamheten.

Något som slog mig när jag läste boken är hur betydelsefullt det är att vi kommunicerar de främjande insatser som görs, alltifrån organisatoriska bitar till integritetsövningar med barnen. Integritetspolicyn ska vara lika väl känd av personal som av föräldrar.

Boken är perfekt som en guide för de förskolor som behöver bygga på sin kunskapsbank och som ska starta upp trygghets- och integritetsarbetet. De förskolor som redan har kommit en bit i arbetet kan ha stor glädje av diskussionsfrågorna som är både allomfattande och går på djupet. Eftersom ämnet i fråga är svårt och känsligt är det angeläget att få diskutera, resonera, byta erfarenheter och funderingar. Förhoppningsvis leder diskussionerna till en ökad kompetens och trygghet i arbetslaget.

Efter att ha läst Mia Lingåkers bok känner jag att det bara är att acceptera att vissa delar i det här området alltid kommer vara förknippade med en viss osäkerhet, oavsett hur mycket kunskap man har lyckats samla på sig. Likaså hur viktigt det faktiskt är att våga prata om och diskutera det tunga och obekväma. Även om statistiken är svår att tolka och mörkertalet är stort så kan vi utgå från att det finns drabbade barn i varje klass/barngrupp. Än värre är tanken på att vi även har framtidens förövare i våra barngrupper. Skuld och skam är känslor som inget barn ska behöva bära och Lingåker visar i hennes bok hur förskolan kan spela en avgörande roll för att barn ska slippa det. Hur gärna vi än vill så kan vi inte förhindra att barn blir utsatta för övergrepp men vi kan arbeta för att barnen ska veta när någon går över gränsen och förhoppningsvis våga berätta om det.

Ensamma kan vi inte göra allt men om vi är många som hjälps åt så kan vi göra skillnad! (s. 99)

 

 

/Christine Åberg, förskollärare och utvecklingsledare på Vintrosa förskola

Senast uppdaterad: 18 januari 2018

Publicerad: 18 januari 2018
Hade du nytta av innehållet på den här sidan?