Kollegialt lärande och nya perspektiv gav mig glädjen tillbaka

För två år sedan var jag övertygad om att jag hade gjort mitt som lärare. Jag hade helt enkelt nått vägs ände som pedagog. Trodde jag. Idag är det med nyfunnen iver och nyfikenhet som jag står inför att tillsammans med en kollega bilda mentorspar och ta emot en ny klass i årskurs 7. Från att vilja söka mig bort från skolans värld helt och hållet till att inte kunna tänka mig något annat yrke. Det är ganska tvära kast. Låt mig backa bandet och förklara vad som hände.

För två år sedan...

Jag kan inte arbeta som lärare längre! Eller rättare sagt: Jag kan inte vara lärare längre!

Något, som jag inte riktigt kunde sätta fingret på, skavde och hade gjort så ett tag, men jag brydde mig inte om att nysta i vad, utan lät mantrat upprepas samtidigt som jag stoppade huvudet i sanden, körde på som vanligt i något slags autopilotläge i hopp om att tankarna skulle tystna och försvinna.

Kanske just på grund av att jag inte lyssnade på varningsklockorna träffade mig insikten istället med full kraft rakt i solar plexus:

”Du räcker inte till som lärare längre! Du duger inte! Det här duger inte! Du måste göra något annat!”

Men vad skulle jag göra istället, vad KAN jag annat än att undervisa?

Jag försökte värja mig, för det är ju lärare jag utbildat mig till. Det är som lärare jag andas. Det är läraryrket jag älskar. Eller?

Under mina dryga 22 år som lärare har jag haft förmånen att följa ungdomars utveckling på nära håll, både vad gäller deras kunskapsutveckling likväl som den sociala utvecklingen och detta under den kanske mest omvälvande perioden i deras liv – tonårstiden.

Svettigt? Ja, många gånger, men att se dem kämpa, alla på sitt sätt och ta sig igenom motgångar, stärkas, att se dem växa som individer, att få dela deras glädje när de passerar gränser de inte trodde var möjliga eller när de når sina uppsatta mål, då är det allt annat än svettigt. Då handlar det istället om ren och skär glädje och att jag fått vara en del i det maskineriet. Det är alldeles fenomenastiskt att få arbeta med ungdomar.

Skulle det bara vara ”over and out” nu?

Glädjen var borta

Tillsammans med den tilltagande osäkerheten gällande mitt yrkesval så infann sig också en minskad glädje och minskad energi inför det jag kunde och det jag utförde. Jag upplevde att jag inte räckte till, att tiden inte räckte till att göra ett jobb som jag var stolt och nöjd över.

Det som tidigare gett mig outtröttlig kraft tömde mig nu fullständigt. Där och då kunde jag inte längre se mig själv i rollen som den som skulle motivera, engagera och entusiasmera. Tillslut insåg jag och erkände inför mig själv att jag var tvungen att åstadkomma någon form av förändring, men vilken?

Sökte stöd

Min rektor, som jag bollat alla mina tvivel och min osäkerhet med höll inte med mig om den analys jag så glasklart hade kommit fram till gällande mina tillkortakommanden som pedagog. Hon redogjorde, klart och tydligt, hur hon tänkte: ”Jag har dig hellre här på skolan som lärare till viss del än inte alls” och hon försökte att hjälpa mig att tänka kring alternativ, samtidigt som hon hoppades att jag skulle behålla en fot i lärarvärlden och gärna även i klassrummet.

Jag är och kommer alltid att vara henne evigt tacksam för den uppbackning jag fick när jag behövde den som bäst.

Detta ledde mig således mot en halvtidstjänst som kvalitetsutvecklare på Centralt skolstöd. Genom den gavs en möjlighet att få spegla mina dryga 20 års lärarerfarenheter mot andra pedagogers klassrumserfarenheter, att få driva skolutveckling genom kollegialt lärande. Det skulle också ges en chans att utvecklas och utmanas utanför det egna, trygga och bekväma klassrummet på min skola och möjlighet att med andra glasögon få nagelfara min lärarroll, min undervisning och även andra delar som hör läraryrket till.

Läskigt? Absolut! Nödvändigt? Utan tvekan!

Ny roll, nya perspektiv

Uppdragen på de olika skolorna påbörjades, processledningsgrupper formades, möten med skolornas pedagoger samt skolchefer bokades in och genomfördes, planeringar av lärträffar bollades fram, studiebesök genomfördes, litteratur och aktuell forskning lästes, läsloggar och reflektioner skrevs, men framförallt: de kontinuerliga pedagogiska diskussionerna, med tid för gedigen reflektion, fick stort utrymme. På våra fredagsträffar, under luncherna, vid planeringstillfällena, under cykelfärden på väg till och från uppdragsskolorna. Under kvalitetsutvecklargruppens lärträffar på fredagar samlade jag på mig allt från det gigantiska pedagogiska smörgåsbord som erbjöds, där idéer, funderingar, synpunkter, åsikter, reflektioner och tips sköljde över oss likt vattnet som forsar när dammarna öppnas.

Och där, under andra året och mitt upp i allting, kom mina tvivel inför min yrkesroll helt av sig. De pedagogiska diskussionerna kopplat till den litteratur vi läste samt tid till reflektion, som jag tidigare tillät försvinna till annat, gav mig på nytt det lärarsjälvförtroende jag en gång haft.

En halvöppen dörr, med ett frågetecken på.

Jag bokstavligen hörde när dörren till Tvivelköping slog igen hårt och bestämt.

Nu hörde jag klart och tydligt ett helt annat mantra än det jag hörde tidigare. “Det här vill jag testa i mitt klassrum”, “De här strategierna är användbara för mig i den här undervisningsgruppen”, “Så här skulle jag också kunna vidareutveckla mitt förhållningssätt”, “Det här tar jag med mig för att dela på min skola”.

Jag upplevde uppdaterad nyfikenhet, iver, glädje och tacksamhet över att vara just lärare.

Tid för reflektion, återfunnen glädje

Vi kan alla hamna i läget när vi funderar över vår yrkesroll. Jag tror dessutom att det är ganska vanligt att vi lärare hamnar där, i Tvivelköping. För det är till och från energikrävande, frustrerande och svårt att vara lärare, samtidigt som det är energigivande, glädjefyllt och enkelt.

Min tid som kvalitetsutvecklare är nu avslutad och jag är enormt tacksam över att jag hittade tillbaka till glädjen att vara lärare istället för att bara vind för våg lämna läraryrket utan närmare eftertanke.

Hej då läraryrket, som jag kände 2017, blev istället till ett Hej och välkommen till ett nytt spännande läsår 2019!

/Pernilla Gunnarsson, förstelärare, Olaus Petriskolan

Senast uppdaterad: 16 augusti 2019

Publicerad: 16 augusti 2019
Hade du nytta av innehållet på den här sidan?