Att lämna sekretessbelagda uppgifter till polis och åklagare när barn utsatts för brott

Enligt 3 kap 1 § OSL innebär sekretess ett förbud att röja en uppgift, vare sig det sker muntligen, genom utlämnande av allmän handling eller på något annat sätt.

Enligt 6 kap 5 § OSL ska en myndighet på begäran av en annan myndighet lämna uppgift som den förfogar över, om inte uppgiften är sekretessbelagd eller det skulle hindra arbetets behöriga gång.

Sekretess förutsätter:

• att det finns en sekretessbestämmelse som gäller för aktuell uppgift när den förekommer i sammanhanget/verksamheten i fråga (sekretessreglerad uppgift)
• att bestämmelsens villkor för att sekretess ska gälla är uppfyllda (sekretessbelagd uppgift)
• att ingen annan bestämmelse upphäver den avsedda sekretessen (sekretessbrytande bestämmelse).

Sekretess till skydd för enskild inom hälso- och sjukvården regleras i 25 kap OSL och inom bland annat socialtjänst regleras i 26 kap OSL.

Enligt 10 kap 21 § OSL hindrar inte sekretessen enligt 25 kap 1§, 2§ andra stycket och 3-5 §§ samt enligt 26 kap 1, 3, 4 och 6§§ § OSL att en uppgift lämnas till en åklagarmyndighet eller Polismyndigheten om uppgiften angår misstanke om brott som riktats mot någon som inte fyllt 18 år och det är fråga om brott som avses i 3, 4 eller 6 kapitlet brottsbalken eller lagen om förbud mot könsstympning av kvinnor. 3 kap brottsbalken behandlar brott mot liv och hälsa, 4 kap behandlar brott mot frihet och frid och 6 kap behandlar sexualbrott.

Detta innebär att socialtjänsten inte är förhindrad av sekretessreglerna att lämna uppgifter, muntligt eller skriftligt, till polis och åklagare om uppgiften angår misstanke om brott som riktats mot barn under de förutsättningar som anges i 10 kap 21 § OSL.

Anställda inom socialtjänsten är, liksom andra medborgare, skyldiga att låta sig höras som vittnen. Den som hörs får under förhöret göra en prövning av huruvida det finns uppgifter som inte kan lämnas i det särskilda fallet.

När bestämmelsen infördes angavs i förarbetena följande (se proposition 2005/06:161 s 103-104): De sekretessbrytande bestämmelserna innebär ingen skyldighet för myndigheterna eller personalen att på eget initiativ anmäla misstankar om brott till de brottsutredande myndigheterna. Om polis eller åklagare inkommer med en begäran om utlämnande av uppgifter, som enligt de sekretessbrytande bestämmelserna får lämnas ut, är dock den myndighet som förfogar över uppgifterna också skyldig att lämna ut uppgifterna (propositionen hänvisar till 15 kap. 5 § sekretesslagen som numera är 6 kap 5§ OSL). Det är dock den sistnämnda myndigheten som skall avgöra om förutsättningar föreligger för att tillämpa den sekretessbrytande regeln. Polis- eller åklagarmyndigheten måste således lämna tillräckligt mycket information för att en sådan prövning skall kunna göras.

För det fall att den som hörs av polisens utredare inte förstår på vilket sätt de efterfrågade uppgifterna angår misstanke om brott mot barn så bör den som hörs ställa frågor om på vilket sätt uppgiften har betydelse. Utredaren ska då kunna förklara varför uppgiften angår misstanken om brott mot barn så att den som hörs har möjlighet att göra en sekretessprövning. Till exempel kan frågor om vårdnadshavarnas relation eller personliga omständigheter ha betydelse för frågan om särskild företrädare eller frågor om vilka adresser barnet bott på kan ha betydelse för att kunna fastställa brottsplats.

Om den som hörs gör bedömningen att den uppgift som efterfrågas omfattas av den sekretessbrytande bestämmelsen så är denne skyldig att lämna uppgiften till utredaren.