Nallefåtölj

Under 90-talet kom begreppet ”relationell konst” att användas för konstnärliga uttryck där konventionella konstformer utmanades och interaktion med betraktaren ofta var i fokus. Johanssons verk är inget performance eller något sådant typiskt för den relationella konsten. Trots att verket i det här fallet är något så traditionellt som en marmorskulptur så sätts betraktaren, även här i centrum.

Genom att göra något som på en gång är en skulptur och en sittmöbel så har konstnären på ett konkret och fysiskt sätt lämnat ett tomrum i mitten av sitt verk för betraktaren att ta plats i.

Varken nallebjörnar eller fåtöljer brukar ju höra offentligheten till, snarare brukar de höra hemma i privatlivet och i hemmets trygga vrå. Kanske kan en nallefåtölj få både konsten och det offentliga rummet att kännas lite tryggare och mer inbjudande. Har du provat att sätta dig i den?

Så här ser konstverket ut

Ur ett marmorstycke har en bred fåtölj skapats. Ryggstödet har formen av en nalle med utbredda armar. Ett barn som sätter sig där kan kanske uppleva det som att krypa upp i nallens famn. Huvudet är frilagt med en lätt vridning åt vänster som om den fått syn på något i den riktningen. De stora klotrunda ögonen utan pupiller, den fyrkantiga nosen och tassarna utan klor avslöjar att förlagan snarare är ett gosedjur än en riktig björn. Skulpturens småskrovliga yta skapar intryck av att nallen har en mjuk päls.