Gamla normer, nya former

Verket är resultatet av ett lagarbete mellan arkitekten Laszlo Marko och konstnärerna Göran Lange och Jenö Debröczy. Eftersom verket är en fontän upplever man det allra bäst under sommarhalvåret. Då är bassängen full och ur springan mellan de två översta stenblocken forsar vatten i en bred båge.

När skulpturen invigdes 1970 hade det länge funnits planer på en arkitektonisk och konstnärlig omgestaltning av hela Stortorget. 1964 hölls en första tävling med 35 olika bidrag. Vann gjorde konstnären Fritz Sjöström tillsammans med arkitekterna Ingemar Hultman och Lars Malmo. Men kommunalpolitikerna var inte eniga så 1968 hölls en andra tävling mellan de som kommit etta, tvåa och trea i den första tävlingsomgången.

1968 vann Lange, Debröczy och Markos förslag till ny torgmiljö. Deras ursprungliga skiss visar ett tak av skuggande lövträd runt fontänen, men i verkligheten blev bara fontänen genomförd.

Verket väckte med en gång debatt och fick hård kritik. Det officiella namnet – ”Gamla normer, nya former” – framstår som en bra sammanfattning av skulpturens stramt uthuggna former och det missnöje den väckte hos delar av befolkningen i 60- och 70-talets Örebro. Ett återkommande krav var färre moderna formexperiment och fler traditionella statyer på torget.

Troligtvis är det inte kritiken mot verket som avses med de ”gamla normer” som nämns i titeln. Stenkonstruktionen ser ut som en portal och en uttolkare tycker att den liknar en japansk tempelport. Kanske menade upphovsmännen att de givit ny form till gamla arkitektoniska element. Vad tror du?

Som örebroare är man i alla fall van vid frasen "vi ses vid Likkistan!"