Gemenskap, och ett år av lidande – beskrivning av året som gått efter våldsdådet på Campus Risbergska

Ett år av lidande, ett år av prövningar, ett år som varit helt orimligt. Ja så beskriver rektorerna Svanfríður Birgisdóttir och Mattias Molin året som gått sedan det fruktansvärda våldsdådet på Campus Risbergska. Tisdagen den 4 februari 2025 miste många människor livet, flera blev allvarligt skadade och många, många fick uppleva något ingen ska behöva uppleva.

– Det är svårt att hitta orden inför utmaningarna vi har ställts inför, säger Svanfridur, som kallas för Svana. Och ändå står vi här, vi har hanterat det trots att det har varit helt helt, orimligt. Och jag blickar tillbaka både ett år och tio år eftersom jag var med redan från början, då vi skapade den här platsen som ger människor möjligheter att ta sig vidare i livet, genom olika utbildningar. Vi ville bygga en plats där “Komvux gör det möjligt” med massor med stationer att stanna upp vid eller passera. På Campus Risbergska i Örebro skulle det finnas en sammanhållen vuxenutbildning med många typer av verksamheter, kulturer och människor. Som en medelstor stad på Island, där jag kommer från.

Många människor på en plats som drabbas av ett fruktansvärt våldsdåd innebär att det som hände också påverkat olika. Alla upplevde inte samma sak, och varje person hanterar det värsta tänkbara på sitt eget sätt. Rektorerna är själva brottsoffer, eftersom de befann sig på skolan när dådet skedde. Och samtidigt som de var brottsoffer, skulle de också vara chefer och ledare för alla sina medarbetare, leda verksamheten som återupptogs i tillfälliga lokaler under våren, planera och skapa en “normalitet” för en återgång till Campus Risbergska hösten 2025.

– Jag har läst mycket om samverkan, suttit i workshops och diskuterat ämnet på möten oändligt många timmar, berättar Mattias. Nu fick jag uppleva samverkan på riktigt. Alla, och jag menar verkligen alla, slöt upp runt oss och hjälpte till med allt som behövde göras. Det fanns inga hinder eller någon tvekan, utan allt skulle lösas. Man kan tänka att en kommun är en byråkratisk organisation där saker tar tid, inte är så snabbfotad. Men nu fick vi se att det finns något annat, att det vid en kris finns handlingskraft och helt enkelt verkstad direkt. Och det gällde inte enbart kommunen utan också företag, organisationer och privatpersoner. Många ställde upp utan att tveka. Och vi lyckades få i gång vår verksamhet, även om vardagen inte var sig lik. Jag skulle önska att den handlingskraften fanns i andra sammanhang, att vi alla hade mera av känslan att dra åt samma håll.

Hela Campus Risbergska var först en avspärrad brottsplats, och därefter skulle skolan renoveras och återställas efter det som hänt. Men på bara några veckor togs tillfälliga lokaler för undervisning fram, på ett konferenscenter, i en nedlagd grundskola och på en gymnasieskola. Att återgå till någon slags normalitet mitt i allt det ofattbara var viktigt av flera skäl. En vanlig vardag kan vara hjälpsamt för att bearbeta det som hänt, och rent konkret behövde eleverna kunna fortsätta sina utbildningar för att gå vidare och för att ha sin försörjning.

– Vi är beroende av varandra och är det något som stuckit ut i år så är det samhörigheten, gemenskapen och kärleken, säger Svana. Och jag håller med Mattias när han pratar om hur alla slutit upp och jobbat mot samma mål. Det har funnits en drivkraft i varje situation vi har varit i, en enighet. Vi vet nu att den finns, att vi har den kraften och är starkare tillsammans.

Både Svana och Mattias beskriver hur svårt det varit att vara brottsoffer, chef för medarbetare och ledare för sin verksamhet med eleverna samtidigt. De har hanterat ett krisläge samtidigt som ordinarie verksamhet ska rulla på. Men ordet normalitet är också återkommande.

– Vi har varit i ett pressat läge ett helt år, men att vara på arbetet har varit otroligt viktigt, säger Mattias. Att ganska direkt göra det vardagliga som att gå upp på morgonen, äta frukost, göra sig i ordning för att åka till jobbet var viktigt. För det är hjälpsamt med det normala, kanske avgörande. Och att vi rektorer haft varandra är en annan nyckel, likaså att vi upplevde samma sak den där tisdagen. Vi reagerar olika, vi har var och en vårt eget sätt att hantera sorg och kris, men kan också relatera till samma händelse.

I några dagar efter våldsdådet blev rektorerna arbetsbefriade från personalansvar, och samlades i tillfälliga lokaler, för stöd från företagshälsovård och ledning, och för att vara tillsammans. När de nu blickar tillbaka på året som gått kommer tankar om återhämtning, om hur länge man klarar att vara under press och samtidigt arbeta som vanligt. Frågor som ”är det rimligt att jobba på när man är ett brottsoffer?” dyker upp, men var sak har sin tid:

– Mina arbetsdagar är som vanligt, med möten, arbetsplatsträffar och annat, mitt i ett kaos där alla är i olika stadier av sorg, och det kan kännas absurt, säger Svana. Alla är i olika skeden, där en del behöver ha snäva ramar och tydlighet, medan andra har behov av ett mycket lösare sammanhang. Där ska jag leda och finnas till som chef och ledare, och det gör jag fullt ut parallellt med att jag själv bearbetar det jag varit med om. En sådan arbetssituation är självklart inte bra i längden, men än är det inte dags att sammanfatta och dra slutsatser om hur vi kan göra annorlunda i andra sammanhang. Nu gäller det att bara göra det som behöver göras.

Det som inträffade på Risbergska har få motsvarigheter i Sverige och därmed fanns få erfarenheter att plocka upp och agera utifrån. Rektorerna, med stöd från många håll, har uppfunnit nya arbetssätt i stunden, gjort det som de tänkt vara rätt där och då.

– Vi har handlat i vad man skulle kunna kalla god tro, säger Mattias. Vi har gjort något och tänkt att det blir bra, eftersom alternativet att inte göra något alls inte varit aktuellt. Att inte göra har varit det sämsta alternativet. Och här vill jag återkomma till samverkan och handlingskraft, att alla bara har gjort. Det är hoppfullt och visar att vi kan samverka, inte bara i teorin utan på riktigt. Det blir på riktigt när alla har ett tydligt och gemensamt mål, i det här fallet att hantera alla konsekvenser av skjutningen och att kunna återuppta vår verksamhet.

Både Svana och Mattias återkommer till ord som prestigelöshet, gemenskap och samverkan. Ord som kan vara slitna och finns nedskrivna i otaliga policyer och riktlinjer, ord som nu visade sig vara fyllda av innehåll och kraft. Och att ord kan vara viktiga visar sig under samtalet med dem:

– Att sätta ord på det jag och vi varit med om, var något jag inte visste var så viktigt, avslutar Svana. Att prata om det som hänt, om vad jag har upplevt och känner. Med mig själv och med andra. Att stanna upp och låta orden berätta och beskriva. Trots att orden för vad vi varit med om inte räcker till. För det har varit ett orimligt år.

Stöd till dig som behöver det

Alla som bor i Örebro kan få stöd vid och efter allvarliga händelser, vilket naturligtvis också gäller efter våldsdådet vid Risbergska. Mer information om det finns på sidan Krisstöd.