Att leda en verksamhet som förlorar kollegor – beskrivning av året som gått efter våldsdådet på Campus Risbergska

Flera av de avlidna och skadade var medarbetare i Örebro kommun. De gick en vidareutbildning på arbetstid, och skulle läsa upp till undersköterska, för sin egen utveckling och för att bidra i kommunens verksamheter. Samtidigt skulle vardagen i verksamheterna pågå, med stöd och omsorg till äldre och andra.

Annika Roman, som är områdeschef för äldreomsorgen i Örebro kommun, kan fortfarande känna känslan i kroppen då hon fick veta att medarbetare i den egna verksamheten fanns bland de avlidna.

– Det är förmätet att tro att jag kan förstå hur anhöriga och närstående kände och känner det, men för mig och många med mig i kommunens äldreomsorg var det en stor sorg som lade sig över oss och som kändes i hela kroppen, säger Annika. Jag har arbetat som sjuksköterska inom intensivvården, varit med om mycket och mött anhöriga i svåra situationer. Men det här var så ofantligt mycket större och drabbade så många. Och jag tänker fortfarande, vad är det vi har varit med om?

Som chef för en verksamhet som bedrivs dygnet runt, årets alla dagar, behövde vardagssysslor kombineras med att leda alla genom krisen. Tusentals människor får stöd, omsorg och service i sina hem eller på boenden, och det behövde fortsätta utan avbrott. Socialförvaltningen, dit äldreomsorgen hör, gick snabbt upp i så kallad stab för att skapa ordning och reda, samtidigt som det öppnade för att hela tiden kunna anpassa arbetet.

– Lugnet och det metodiska gav trygghet och struktur, och gjorde att vi kunde lösa saker direkt men också vara ledsna tillsammans, berättar Annika och fortsätter: Vår förvaltning är van vid att hantera snabba förändringar, även om inget kan jämföras med det som skedde för ett år sedan. Som exempel på det fick vi snabbt fram ytterligare 15 sängplatser på vårt korttidsboende Tullhuset, för att sjukhuset skulle kunna flytta patienter dit om de behövde platser för att ta emot många skadade.

Saknade kollegor

Många medarbetare behövde krisstöd direkt efter våldsdådet, och också under lång tid efteråt. Man har erbjudit det stöd som var och en har behövt, och det har sett olika ut för olika personer – som det alltid gör vid en kris. Det finns fortfarande flera enheter där en stol i fikarummet var tom, där skåpet i omklädningsrummet blev symbolen för saknaden. Hur fyller man tomrummet efter en kollega, hur går en arbetsgrupp vidare? Det är tankar som Annika lyfter, och som kanske inte har något svar.

– Vi har haft minnesstunder, och tända ljus och blommor som stod kvar länge, länge. Jag och min ledningsgrupp har gjort vårt yttersta för att stötta de enhetschefer som förlorade medarbetare. Och för somliga anhöriga blir arbetsplatsen en viktig plats, där finns ju också människor som kände och stod den som miste livet nära.

Stöd till anhöriga och skadade

Socialförvaltningen har också en verksamhet som fick ett särskilt uppdrag efter att polisens kontaktpoliser, så kallade Family Liaison Officer (FLO), avslutade sitt uppdrag i samband med att polisutredningen var klar. Det är Anhörigcentrum, som vanligtvis ger stöd till anhöriga till äldre och andra som får stöd och omsorg från kommunen, och som nu blev kontakten för de som drabbats av våldsdådet.

– Det var ett nytt uppdrag för oss, och inte helt självklart vad vi skulle ge för slags stöd eftersom vi aldrig gjort något liknande förut, säger Annika. Men i juni 2025 var allt klart och vi gjorde vad vi kunde för att stötta de anhöriga och de skadade. Det kunde vara praktiska frågor som myndighetskontakter, men också samtal och stöd. Och jag hoppas att vi har kunnat ge dem det som de har behövt, i stunden.

En känsla av overklighet

När ett år har gått är känslan av overklighet stark, en konstig känsla som Annika säger. Bearbetningen av det som hände kommer att ta tid, och spåren efter de saknade försvinner aldrig.

– När jag tänker på hur alla chefer och medarbetare jobbat på, gjort allt de kan för att äldre och andra ska få omsorg och service, känner jag en djup tacksamhet. Att med professionalism och värme göra det som skapar en bra vardag, samtidigt som sorgen och saknaden ligger som ett täcke över oss, det är så starkt.

– Det svåraste under året efter har varit att härbärgera alla känslor, mina och andras. Där kan jag verkligen känna att vi haft varandra, alla var påverkade och i det stöttade vi varandra, säger Annika. Det har varit och är tillåtet att vara ledsen och samtidigt arbeta på i vår vardag. För vi som är kvar vi måste gå vidare, och vårda minnet av dem som inte finns med oss längre.

Stöd till dig som behöver det

Alla som bor i Örebro kan få stöd vid och efter allvarliga händelser, vilket naturligtvis också gäller efter våldsdådet vid Risbergska. Mer information om det finns på sidan Krisstöd.