När framtiden är här – en dag i vårt hållbara Örebro 2050

Ska jag ta ett bad före jobbet? Jag blir väldigt sugen när jag ser det äldre paret som plaskar vid slottet. Redan några minuter efter att ha cyklat hemifrån är jag så varm att det hade varit skönt med ett dopp i Svartån. Men jag bestämmer mig för att åka förbi Tamarinden i stället och njuta av hallonen i skogsträdgården där. Extra stora och väldigt goda.

Så jag fortsätter trampa mot jobbet, förbi affären, hälsocentralen och skolan. Det är skönt med skuggan från alla frukt- och nötträd längs gatorna. I regnrabatterna växer fleråriga grönsaker som funkia, strutbräken och strandkål.

Det går lite långsammare än vanligt, cykelmotorn verkar lägga av ibland. Den förarlösa bussen susar förbi i sitt körfält och till och med en lastcykel kör om mig. Min sportklocka pingar till – den har hittat en bättre väg till jobbet idag, utifrån hur trafikflödena ser ut. Jag är tacksam för att den guidar mig undan brummandet från drönarkorridoren.

I leklandskapet på vägen mot vattentornet Lyra står barn och vuxna och pratar och pekar. Det ser ut som om de planerar en utveckling av lekotopen tillsammans.

När jag kommer fram går jag förbi poolcykelparkeringen med sitt tak av integrerade solceller, och bär in cykeln i huset i stället. Min kollega Alex går en kurs om cykelreparation just nu, kanske kan hen ta en titt på den.

Från olika håll hörs samtal, symaskiner och sågande. Jag hälsar på kollegor som kånkar på begagnade prylar i varierande skick och besökare som är här för att handla, byta, låna, hyra, laga eller lämna saker.

Jag hittar Alex i makerspacet, där hen håller på att avrunda ett digitalt häng med någon på makerspacet i Johannesburg. Medan Alex mekar med cykeln berättar hen att det har gått flera månader sedan någon lämnade in en gammal mobiltelefon till oss. De blir bara mer och mer attraktiva nu när det är sådan brist på kobolt. Hens kontakter på ett stort företag i Örebro som återvinner metaller säger samma sak.

När Alex är klar verkar motorn fungera bättre så jag ställer cykeln på laddning och går sedan förbi bytesmarknaden och verktygsutlåningen till fikarummet. Vid bordet sitter en kvinna som jag inte känner igen. Det måste vara Maria, forskaren som ska börja hos oss.

Sunita har fixat finfika till vår nya kollega. Jordgubbstårtorna har flugits hit med drönare, tillsammans med information om att råvarorna främst är producerade här i kommunen med metoder som främjar biologisk mångfald, bygger matjord och lagrar kol. Det smakar fantastiskt.

– Så, nu tror jag att alla är här, tecknar Sunita, och fortsätter:

– Jag vill välkomna Maria hit till Återbruksgallerian. Jag hoppas att du ska trivas här, de dagar du inte är på universitetet. Tanken är ju att du med din expertkunskap kring cirkulär ekonomi ska ge oss ytterligare idéer för att utveckla verksamheten. Ahmed, kan du visa runt henne i lokalerna?

– Absolut. I och med att huset är så stort kan det vara lite lurigt att hitta i början. Vi hyr det av kommunen och det har använts till helt andra saker tidigare men du ska få se alla smarta anpassningar de har gjort för oss, säger Ahmed.

– Jaha Maria, hur kommer det sig att du har flyttat till Örebro? frågar jag.

Maria berättar att hon hade letat ett tag efter en ny forskningstjänst, gärna i kombination med jobb på något ganska nystartat företag som Återbruksgallerian.

– Här i Örebro visste jag att jag skulle få lika lön för lika arbete och gott om tid för fortbildning, och att det går att bo lantligt med bra förbindelser, så att min fru kan fortsätta att pendla till Oslo. Jag hade också hört att det kunde bli bättre för vår son, som har särskilda behov. Hittills verkar det bra här i alla fall – vi har fått en bra kontakt med skolan, som redan har en tillgänglig lärmiljö och lägger upp stödet så att det passar honom.

Efter fikat går jag och Viktor till möbelverkstaden och tar oss an sådant som ska lagas. När arbetsdagen är slut öppnar jag vår app och lägger in allt som har blivit klart att säljas eller hyras ut.

Det tar bara tjugo minuter med elcykel från jobbet i byn till Kulturkvarteret inne i stan och det är grönt hela vägen. När jag passerar fotbollsplanen bredvid Återbruksgallerians byggretur börjar det regna. Byns seniorlag springer mot läktaren för att ta skydd men jag blir mest glad. Det har varit torrt i många veckor nu.

Snart tar valnöts- och kastanjeskogarna vid. När klimatet inte längre passade för gran hade de nya skogarna lyckligtvis redan börjat planteras och nu ger de mycket nötter. Mellan träden betar kor, får, getter och gäss, som bräker och snattrar till varandra. De behöver inget synligt stängsel, eftersom de digitala sensorerna hindrar dem från att lämna området och varnar för rovdjur. En bit bort skymtar jag AI-systemet som bekämpar invasiva arter och kommer att skörda nötterna när de faller till marken i höst.

Eftersom jag har lämnat jobbet tidigare än jag brukar för att gå på mötet är det fler än vanligt på vägen. Bredvid mig är det många barn som i sakta mak tar sig hemåt från förskola och skola. Cyklister, fotgängare och skateboardåkare i alla åldrar verkar vara på väg mot kompisar, kurser och fritidsaktiviteter både i byarna och i stan. Jag möter ett gäng i medelåldern som ser ut att ha tennisrack i sina väskor och en ung cyklist med en cello på ryggen.

Vid den nya våtmarken ser jag en stor grupp med barn, unga, vuxna och äldre som är ute och joggar tillsammans. Plötsligt lyfter ett par svarta storkar och nästan alla i gruppen stannar till för att titta på dem.

Inne i Kulturkvarteret vimlar det av människor. En grupp barn i förskoleåldern ser just ut att ha avslutat en danslektion. En skärm på flera språk visar att deltagarna i studiecirkeln Agera för hållbar samhällsutveckling ska vara på våning två och en höggravid kvinna och två män med rullatorer stiger in i hissen. Spelarna i VR-schackklubben har redan kommit en bra bit in i sina partier. På våning ett vankas konsert med ett nytt lokalt band och i bistron bjuder föreningslivet in till språkkafé ikväll för nyanlända klimatflyktingar.

Det är nästan fullt i salen där mötet ska inledas och efter några minuter reser sig kommunalrådet Maryan Björk upp och börjar tala.

– Välkomna hit allihop! Som ni vet har ju Örebro kommun nyligen klarat de tre övergripande målen för hållbar utveckling som vi satte upp för 30 år sedan, år 2020. Det har verkligen inte varit lätt att göra samtidigt som befolkningen har vuxit till nästan 200 000 invånare. Men nu har vi i alla fall uppnått våra mål inom social hållbarhet med god och jämlik folkhälsa, vår påverkan på klimatet är positiv och när det gäller förbrukning håller vi oss inom ramarna för vår beskärda andel av jordklotet. Ikväll ska vi alltså tillsammans börja formulera vilka nya utvecklingsmål vi vill sätta upp för de kommande 30 åren. Innan vi delar upp oss i mindre grupper tänkte jag bara börja med att…

Dörren öppnas och tre tonåringar smyger in i salen. De stänger bakom sig och sätter sig på de närmaste lediga platserna, medan kommunalrådet fortsätter att prata om framtiden.