Vi får aldrig vila, vi får aldrig ge upp

Agneta Blom

Tänk dig att du sitter på Hjalmar Bergman teatern. Du är en av lite drygt hundra åskådare i publiken och det är alldeles tyst i lokalen. På scenen står Agneta Blom, kommunfullmäktiges ordförande i Örebro och håller ett öppningstal till en konferens om rasism och främlingsfientlighet i skolan. Det är ett bra tal, ett riktigt bra tal.

Vi ställer höga och komplexa krav på skolan. Utan tvekan är det så och egentligen är det väl ganska naturligt. I barnens och ungdomarnas händer vilar framtiden. Uppgiften att göra dem till kunniga, kloka och eftertänksamma människor kan inte nog värderas.

Men skolan kan inte lösa allt.

För några år sedan var jag sekreterare i utredningen om förebyggande av våldsbejakande extremism. I den slog vi tidigt fast att lösningen på det problemet inte var att föreslå särskilda utbildningsinslag i skolan. I den fas i det förebyggande arbetet som våra direktiv pekade ut, var inte längre skolprojekt ett verkningsfullt medel.

Vi trodde nämligen inte på att skolan ska fungera med så mycket repression som det arbetet skulle kräva.

Idealet måste vara att skolan ska vara en positiv kraft. En kraft som har huvudfokus på att bygga upp det konstruktiva och inte på att bryta ner det destruktiva. Även om det stundom kan krävas att sådana frågor konfronteras när verkligheten trilskas.

Men barn föds inte främlingsfientliga och rasistiska. Tvärtom finns inget så oskyldigt som ett litet barn. Med öppna och nyfikna sinnen väcks barnets medvetenhet om världen omkring. Utan omgivningens påverkan är det i normalfallet lusten att lära känna andra, att leka, kramas och visa tillit, som helt dominerar det lilla barnets beteendemönster.

I en mening är ju nästan alla människor, som ett barn möter, främlingar. Skulle barnet vara främlingsfientligt skulle det kanske inte ens överleva. Och hur skulle ett barn kunna vara rasistiskt? Hur skulle hen ens kunna förstå något så abstrakt som begreppet ”ras”?

Vi får inte tappa bort det när vi tar oss an uppgiften att fostra och utbilda barnen. Utgångsläget är mycket bra. Därför behöver processen börja i det goda, det konstruktiva. Vartefter kunskapen och medvetenheten växer och motgångarna kommer, beroende på våra egna och andras fördomar och sämre värderingar, behöver så negativa och destruktiva frågor beröras. Men då i första hand med hänvisning till positiva och konstruktiva alternativ.

Skolan ska vara allsidig i sin kunskapssyn. Olika aspekter på frågor ska belysas och möjligheten att pröva många olika uppfattningar måste få plats. Men när det gäller frågan om alla människors grundläggande lika värde och rättigheter. När det gäller frågan om att stå upp för demokratin. Där får skolan aldrig darra på manschetten. Det finns så många historiska bevis på vilka katastrofer människan bäddar för när dessa ideal åsidosätts. Här har vi därför inte råd att tveka eller relativisera.

Barnen lever ju tyvärr inte i en värld med bara barnens nyfikna och öppna syn på sin omgivning. Det går snabbt att påverka och att påverkas till fördomar och destruktiva tankar och beteenden. Och det är vi vuxna som påverkar. I den oroliga värld vi lever i just nu, växer risken sannolikt ytterligare. Många upplever hot mot tryggheten. Under sådana förhållanden kan även människor som under mer ”normala” förhållanden har öppna sinnen och respekt för andra, bli rädda och misstänksamma.

Det handlar inte bara om oron för hur vårt samhälle ska klara den extraordinära händelsen att ta emot så många människor som just nu kommer hit i behov av skydd och fristad från brutala krig.

Det handlar även om händelser i vår vardag där främlingsfientlighet och rasism spelar in. Allt från diskriminering och särbehandling till brutala mord på en skola i Trollhättan.

Hur ska vi förhålla oss när rädslan kommer krypande? Hur kan vi skydda oss från att inte själva bli offer – eller i värsta fall förövare?

Å, vad lätt det är att vi förfaller till att börja bygga murar, låsa dörrar, sätta upp kameror och odla misstänksamhet. Särbehandla och diskriminera. Inte på saklig grund, utan av ren och skär rädsla för något vi inte vet tillräckligt mycket om och som skrämmer oss.

Här blir skolan jätteviktig! Människor som tidigt fått kunskap om människovärde och demokrati, har sannolikt mycket bättre förutsättningar att mota rädslan, än de som inte fått det.

Människor som förstått att öppenhet är ett kraftfullare vapen än slutenhet och misstanke. Människor som fått sina fördomar bemötta och destruktiva uppfattningar ifrågasatta, är bättre rustade för att klara påfrestningar än de som inte fått det.

Men om det är så, varför finns då ändå människor som beter sig destruktivt. Här i en av världens starkaste demokratier och mest humanitära samhällen?

Jo, för att segern för mänskliga rättigheter och demokrati aldrig kan vinnas en gång för alla och vara en lagerkrans att vila på. Den måste vinnas varje dag. Vi får aldrig vila och vi får aldrig ge upp.

En viktig del i detta är att börja hos oss själva. Hur har vi det med fördomarna? Med misstänksamheten mot främlingar och mot demokratin? Är vi konstruktiva eller destruktiva när vi går ut och möter andra? Nej. Jag vågar utan omsvep säga att det är vi inte. Vi syndar alla ibland. Och det är ju mänskligt att inte alltid vara stark och klok.

Men i oroliga tider måste vi vara det, starka och kloka. Vi måste stå upp för det som historiskt sett visat sig mest hållbart: stå upp för grundsatsen om alla människors lika värde och för att demokrati bygger starkare och bättre samhällen än vilka andra statsskick som helst.

Och här behöver ni som arbetar i skolan vara lite extra mycket hjältar! Ni är superviktiga i arbetet för ett gott samhälle och för att de som ska ta över och föra världen framåt ska förstå att människor i grunden inte kan delas in i ”vi” och ”dom”. Att det är gemenskap och inte särskillnad som lägger grunden för framtiden.

Vi lever i en orolig tid. I den blir skolans arbete för ”goda” värden viktigare än någonsin. Och det är rent av underbart att se er alla här idag. Veta att ni kommit hit för att få mer kunskap om hur ni kan motverka det destruktiva. Genom att ni får möjligheter att lära mer och reflektera om hur främlingsfientlighet och rasism kan bemötas.

Och vet ni, ni kan börja i det mest närliggande. Börja med att ta ett snack med den ni ser i badrumsspegeln hemma på morgonen. Säg till henne eller honom att inte misströsta och inte nära destruktiva tankar. Ta sedan med den personen till ert arbete och var en förebild i tanke ord och gärning.

Jag vill avsluta med att ge er en av de mest angelägna dikter jag vet.

 

Demokratisk lärodikt

Vi måste lära oss
att lyssna på varandraVi måste lära oss
att förstå varandras drömmar
om hur världen skall förvandlasVi måste lära oss
att tala om våra drömmar
om den värld där vi ska levaVi måste lära oss
så att vi tillsammans
kan ta makten
över våra liv och över världenVi måste lära oss
så att drömmar

Demokratisk lärodikt

Vi måste lära oss
att lyssna på varandraVi måste lära oss
att förstå varandras drömmar
om hur världen skall förvandlasVi måste lära oss

na blir verklighet
så att människornas värld blir allas
så att människornas värld blir vårVi måste lära oss
att det är vi som har makten
tillsammansVi måste lära oss
att det är vi som har ansvaret
var och en

Benkt-Erik Hedin, Ur ”Efter tystnad” 1971

Ni kan göra underverk! Kom ihåg det.

 

Agneta Blom (S), Kommunfullmäktiges ordförande i Örebro

Senast uppdaterad: 16 november 2015

Publicerad: 16 november 2015
Hade du nytta av innehållet på den här sidan?