Flykten från läraryrket… eller: Läraryrket – något att vara stolt över?

Penna, papper och pennvässare

Att det är ”finare” och ”viktigare” med alternativa vägval verkar vara normen i samhället. Rektor, forskare, lärarutbildare osv är alla exempel på vägval som samhällsdiskursen (d.v.s. en social konstruktion som vi själva har skapat) sätter högre än läraryrket. Denna uppfattning vill vi, i och med denna artikel, ifrågasätta.

Magnus Brolin
2012-2014 Forskarutbildning Idrottsdidaktik
2014-2016 Kvalitetsutvecklare i Örebro kommun

Håkan Widarsson
2010-2015 IKT-pedagog/skolutveckling

2014-2016 Kvalitetsutvecklare i Örebro kommun

En längtan tillbaka

Vi har båda två, sedan mer än tjugo år, arbetat som lärare i skolans värld. De senaste åren har vi emellertid verkat även i andra miljöer. Med ovanstående utflykter vill vi berätta att vi prövat alternativ och komplement till läraryrket. Detta har vi gjort för att såväl utmana som förkovra oss. Under dessa olika utflykter har vi båda två på ett tydligt sätt känt hur vi längtat tillbaka till praktiken, till undervisningssituationen, till eleverna.

Denna längtan har, som i våra exempel nedan, visat sig såväl genom att vara med elever som genom att inte vara med elever:

Under ett besök i en elevgrupp kände jag plötsligt starkt att det är ju här jag vill vara, i ett sammanhang.

Efter att ha tillbringat oräkneliga timmar framför datorn kände jag till slut att det inte är där jag hör hemma eller kommer till min rätt. Jag hör hemma i ett socialt sammanhang.

Samhällets bild

I massmedia framställs läraryrket ofta som något negativt. Nästan dagligen framkommer problem vilket gör att läraryrket får en dålig klang. Inte konstigt att det kommer att saknas 70 000 heltidstjänster de närmaste fem åren (Skolverket, 2015).

Varför visar man istället inte upp fler av de positiva sidorna med läraryrket?

Det är en olycklig utveckling, anser vi (kanske som en följd av ovanstående), om de lärare som väljer olika typer av fortbildning ser den som en språngbräda i karriären istället för en personlig resa där man faktiskt kan komma tillbaka till praktiken och utveckla densamma. Det är dessutom kanske än olyckligare om även omgivningen förväntar sig att man inte går tillbaka till lärarbanan.

Utifrån våra personliga erfarenheter känns det tyvärr som en generell uppfattning hos allmänheten att läraryrket är en tillfällig ”hållplats” i väntan på bättre erbjudanden. Hur många gånger har vi inte hört kommentarerna:

Vad ska du göra nu, ska du verkligen tillbaka till lärarjobbet?

Blir du kvar på universitetet nu?

Inte ”bara” lärare till hösten väl…

Ska ni bli ”vanliga” lärare nu…

Självklart är nämnda yrken också viktiga men ändå inte på något sätt värdefullare än läraryrket. Vi kommer alltid att definiera oss själva som, i första hand, pedagoger.

Vi känner stolthet i vår yrkesroll. Vi strävar också hela tiden efter att utvecklas i vår profession, inte för att kunna lämna yrket utan för att kunna ge eleverna bästa möjliga förutsättningar för att lyckas i livet. Därför har vi hela tiden under vår utbildningsresa kommit tillbaka till själva kärnan - undervisningen.

För oss känns det att vi gör störst skillnad och kommer mest till vår rätt tillsammans med eleverna, därför att vi:

  • får arbeta med engagerade kollegor i ett arbetslag, på en skola, som hela tiden har elevernas lärande och välmående som utgångspunkt
  • tillsammans formar trygghet i en grupp där man accepteras för den man är
  • får arbeta med elevernas självkänsla och sociala samspel
  • får arbeta med och stötta eleverna i att ta eget ansvar över sitt lärande, något som förhoppningsvis också gör att eleverna känner sig delaktiga
  • få med vårdnadshavare som medpassagerare

Det är därför vi hela tiden kommer tillbaka till undervisningssituationerna och känner oss stolta över att få vara delaktiga där.

Låt oss nu, utifrån ovanstående fundera över ett par viktiga frågor:

Varför har det blivit så här?

För att förstå det som händer idag behöver vi titta bakåt och se på utvecklingen i ett historiskt perspektiv. För det första går löneutveckling ofta hand i hand med hur omgivningen ser på yrkeskategorier. Från 1950 till 1975 rasar lärarlönerna med nästan 40 % i förhållande till industritjänstemännens löner. Dessutom har reallöneutvecklingen inom lärarkåren varit fortsatt svag sedan dess (Persson och Skult, 2014). Tidigare hade lärarnas status och lön varit i någorlunda paritet med exempelvis läkare, advokater och ingenjörer. Detta kunde också ses som rimligt utifrån exempelvis utbildningens längd. Att lönerna efter mitten på förra seklet sedan tog helt skilda vägar tror vi är ett av de viktigaste svaren på frågan ovan.

Andra möjliga orsaker som lyfts fram i olika sammanhang är friskolereformen, kommunaliseringen av skolan samt det faktum att läraren inte längre har ”monopol” på kunskap. Kanske är det också så att själva synen på lärande spelar in. Skolborgarrådet Lotta Edholm (2011) uttrycker det på följande sätt (intervju med LR):

Frågan om läraryrkets status handlar mycket om hela samhällets syn på bildning och lärande

Eventuellt går det här också att lägga in det faktum att arbetet med människor generellt tenderar att värderas lägre än exempelvis teknikbaserade yrken.

Vad kan vi då göra åt saken?

Lärarna har en av de absoluta viktigaste rollerna i ett samhälle. De måste sporra eleverna men de måste i sin tur känna sig uppskattade. Vi har sagt att vi ska belöna duktiga lärare och det är en viktig prioritering. (Anders Borg, Moderaternas Sverigemöte)

Så långt allting väl, men hur gör vi då för att stoppa flykten från läraryrket och för att återta lärarnas stolthet/status.

Här är några tankar:

Att kommunen/skolorna (arbetsgivaren) verkligen tar till vara på pedagoger som vidareutbildar sig. Här måste organisationen på såväl förvaltnings- som skolnivå ha en beredskap för att ta vara på den nya kompetens som fortbildade lärare kan bidra med.

Kanske handlar det i första hand om att föra in nya perspektiv. Att få reflektera över didaktiska och pedagogiska frågor utifrån ett kritiskt förhållningssätt tror vi är en viktig framgångsfaktor i skolutvecklingssammanhang. Här kan vi bara utgå från oss själva. Våra förändrade horisonter har gjort att vi ifrågasatt och förändrat mycket i vår praktik.

Rent generellt måste kanske staten men framförallt lärarnas arbetsgivare, kommunerna, göra något för att fler lärare ska välja att stanna kvar i yrket. Här kommer även rekryteringsproblematiken in. I dag är såväl löneläget som den allmänna synen på yrket i sig avrekryterande.

Att tillsammans med kollegor få utveckla sin pedagogik och testa nya lösningar har gett oss mycket. De två år som vi haft förmånen att arbeta som kvalitetsutvecklare har varit stimulerande och utvecklande. Dessutom har tiden ytterligare stärkt oss i vår yrkesstolthet.

Förhoppningsvis har vi, i och med denna artikel, lyckats visa upp några av yrkets positiva sidor. Vi vill också skapa en diskussion kring lärarens betydelse och allmänna status.

Det är vidare en olycklig utveckling om de lärare som väljer att utveckla sig själva samtidigt väljer att avveckla sig som lärare.

Läraryrket ÄR ett yrke att vara stolt över!

 

/Magnus Brolin & Håkan Widarsson, Kvalitetsutvecklare, Örebro kommun

Senast uppdaterad: 29 augusti 2016

Publicerad: 29 augusti 2016
Hade du nytta av innehållet på den här sidan?